Böcker     

 Juli 2020. Ängbybadet. Strax efter min födelsedag. 

Vi ses ibland, fast vi vet att det är en återvändsgränd. Jag säger att vår relation påminner om ett virus. Inte levande, inte död. Den har sin egen genetiska kod trots avsaknad av egna celler. På något sätt lyckas den alltid hitta vägar för att överleva. 

    Lite makabert att skämta om, säger han fast han ger blanka fan i Folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

    Händernas snabba rörelser skvallrar ändå om att han är skärrad. För att människor dör och för att han, precis som jag hyser en uttalad aversion mot begränsningar. Kanske är det det som får oss att prata om boken vi en gång sa att vi skulle skriva. Som om då var nu, tar vi första bästa imaginära flyg till fantasier. Tätt i gräset, höft mot höft tråcklar vi sömlöst halvfärdiga idéer. Men så tystnar han och plockar fram sin mobiltelefon. Säger att jag nog får skriva boken själv.

     Själv, tänker jag och låter honom sms:a med kvinnan han inte är ensam med. Väl medveten om att jag är en hemlighet. Det är okej. Jag roar mig med att spinna vidare på en av trådarna han just släppte. Efter en stund pickar han med pekfingret på skärmen, uppmanar mig att titta. Motar solen med armen.

    En present, ler han utan tanke på att det möjligen är något av ett övertramp.

Okej, jag tummar på sanningen. Det var inte riktigt så det gick till. Men knappa två månader senare satt jag i skolbänken. Nervös. 

Skriv vad ni vill i tio minuter utifrån ordet jaga, sa läraren, tillika författaren Rebecka Edgren Aldén. Jag fattade pennan och har inte släppt den sedan dess. Som kuriosa kan nämnas att prologen i min debutroman, Picas kalejdoskop härstammar från de där första raderna då bytet blev den som jagade. 

Skamtråden
Min tredje roman, vars arbetsnamn skvallrar om temat är i görande. Ett psykologiskt kammarspel mellan två kvinnor från skilda generation.